”Telling yourself ’Oh you have all the time in the world, you have all the money in the world, you have all the colors in the palette you want, anything you want’. I mean that just kills creativity.”
Orden är musikikonen Jack Whites, och han pratar ofta om begränsningarnas kreativitet.
Ibland sitter jag med en tuff budget, typ omöjliga praktiska förutsättningar – och försöker peppa mig själv med just Jack White. Hur han medvetet skapade väldigt begränsade förutsättningar, ur vilka han skapade ett av världens mest framgångsrika band.
Medvetet valde han att jobba med enbart två instrument, gitarr och trummor. All estetisk, från scenografi till kläder och skivomslag, begränsade han till användandet av tre färger: svart, rött och vitt.
White Stripes, som bandet hette, vann tre gånger om den prestigefulla Grammyn för bästa album, och var under några år helt banbrytande. Deras allra största hit, Seven Nations Army, har du garanterat hört (till exempel om du har varit på någon form av idrottsevenemang överhuvudtaget, ca de senaste tio åren). Och jag vågar påstå att få artister har ansetts så nyskapande och just kreativa som grundaren och frontfiguren Jack White.
Så börjar jag läsa om stora och lilla c, kreativitet i vardagen och inom snäva ramar, och så inser jag hur mycket jag faktiskt tror på just begränsningens möjligheter. Faktiskt inte bara som pepp i förproduktionskris…
Det finns lite olika tolkningar av ”big C creativity” och ”little c creativity”. Vissa menar att det främst handlar om att uppfinna glödlampan, kontra svänga ihop en kreativ lasagne. Det vill säga de banbrytande innovationerna som förändrar världen, kontra kreativitet i vardagen. Men jag har också läst tolkningar som definierar lilla och stora C utifrån förutsättningar.
Är den enorma budgeten med den nästan obegränsade tidsplanen drömförutsättningen?
Eller får vi, likt Jack White, stimulans i att ha små verktyg?
Nu ska jag givetvis inte sticka under stol med att jag dels drömmer om overkligt stora budgetar, dels vet vilken skillnad ett riktigt stort team och massor av tid gör. Jag vet! Men, jag upphör faktiskt aldrig att förvånas av vad mina kollegor skapar under rätt stor press, både ekonomisk och tidsmässig. Jag ser hur vändandet och vridandet gör att den första idén måste revideras till både en andra och tredje – men att den där tredje idén är mycket bättre än båda de första. Hur mycket som händer när man tvingas ta andra vägar, utmana sina idéer utan att för den sakens skull kompromissa med ambitionerna.
Det ligger nära till hands att ta vår och Scanias prisvinnande serie ”Legends of Long Haulage” som exempel. Ett kornigt arkivmaterial från sent sextiotal, som efter vridande och vändande och kreativ centrifugeringsprocess blev en av de bästa historier vi har berättat. Storyn fanns inte där, mer än som ett frö. Men den växte fram, byggdes om och klipptes till en berättelse som berör – både innehållsmässigt och visuellt.
Det borde finnas en större stolthet i att skapa en hel del – ur väldigt lite.
Jag beundrar sportjournalisterna som levererar texter bara minuter efter en slutsignal.
Kulturarbetarna som skapar mästerverk med små ekonomiska medel (vilket ju gäller i princip alla som jobbar med kultur).
Fotbollsspelarna som gör sina vackraste mål på väldigt liten yta.
Filmregissörerna som begränsar sina tagningar, och får fram något annat än det ”perfekta”.
Och mina kollegor, contentproducerande manusförfattare, regissörer, fotografer och klippare. Som väldigt ofta brottas med små förutsättningar som kräver stor kreativitet.
Men – i ljuset av Jack Whites ord är det kanske en blessing in disguise – hade vi ens varit bättre med mer pengar? Eller är det här precis rätt grogrund för blomstrande kreativitet…
Nora Henriksson, filmchef
+46 (0)708 30 58 80
Hör Nora prata mer om rörlig kommunikation på vår filmfrukost 23 oktober